Många unga killar ser det som enkelt att ta på sig straff. De ”bröstar” ett straff för att ta sig upp i hierarkien. Men hur mår de egentligen på insidan? Den lyckade gangstern finns inte.
Det är tidigt en måndag morgon. Jag är på väg till ett av våra säkerhetshäkten för att ha ett enskilt besök med en klient som bett om att få träffa KRIS.
I besöksrummet möts jag av en ung kille, han bara är 17 år och sitter häktad för första gången, misstänkt för medhjälp till mord och grovt vapenbrott. Jag frågar honom hur det känns att vara frihetsberövad och han svarar med att det är ”lallish”, det vill säga att det är en lekstuga. Han menar på att han inte kommer få mer än fyra år och att han ”bröstar det”.
Jag förstår att bakom den tuffa fasaden finns en ledsen och övergiven liten pojke. Men det är svårt att nå den pojken. Det krävs definitivt mer än 60 minuter i ett besöksrum. Jag frågar vad han tänker om framtiden. Han har inga planer på att förändra sitt liv, säger han. Jag frågar varför han i så fall ville träffa någon från KRIS och han förklarade att det var för att det skulle se bra ut i papperna.
Under vårt samtal berättar han lite om sig själv. Han stal sin första cykel när han var fem år. När han var sju år började han stjäla mopeder. Åtta år gammal stal han sin första bil på uppdrag av de äldre killarna i området. De äldre killarna har pratade om var 16 och 17 år gamla. När han var nio år började han sälja droger.
Precis innan han åkte fast blev han utsatt för ett mordförsök och beskjuten.
Jag frågar honom vad han drömmer om? Om han fick spåna fritt utan begränsningar?
Han svarar att det enda han drömmer om är att bli rik. Jag säger också att man kan bli förmögen på laglig väg, men han avfärdar det och säger att man inte kan nå de summor han talar om på lagligt sätt. Jag föreslår att han ska plugga upp sina betyg. Den dörren är stängd säger han och att han aldrig kommer att börja studera.
Den här 17-åringen är inte den första jag träffar med liknande inställning. Jag upplever att de allra flesta tar fängelsestraffet med en klackspark. Jag upplever också en slags bottenlös likgiltighet bland dagens unga kriminella. Ett människoliv är inte värt någonting.
Killarna säger själva att fyra år är ingenting. De ”bröstar” man lätt för att ta sig upp i hierarkin och göra sig ett namn. Så fruktansvärt sorgligt. Gangsterkulturen med glorifieringen och romantiseringen kring den lyckade gangstern är ett stort problem. Baksidan visar sig ständigt för dessa killar som mister vänner, familjemedlemmar, hamnar i missbruk, hamnar på häktet och anstalter. Trots det lockar det kriminella livet mer än att skaffa sig en utbildning och ett värdigt liv.
De vill bli den ”lyckade gangstern” i området som kör en fin bil, har en tjock guldkedja, dyr klocka och snygga tjejer. Vad händer sedan med den ”lyckade gangstern”? Jag träffar en hel del av dem. De sitter som bäst på ett livstidsstraff. Några har blivit tunga narkomaner. De flesta är döda.
Jag skulle göra det lätt för mig om jag skyllde den växande ungdomsbrottsligheten på gangsterrappen. Självklart blir man inte kriminell bara för att man lyssnar på en viss sorts musik. Men jag är helt övertygad om att den påverkar. Om man som barn inte har bra förutsättningar och dagligen matas med gangsterrapp där en kriminell livsstil glorifieras och polishatet normaliseras så är det självklart att det barnet påverkas.
En kultur där det är ok att man sjunger om att mörda, hata poliser och nedvärderande texter om kvinnor. Så länge vi göder denna glorifiering och delar ut priser till kriminella rappare så är vi en del av att upprätthålla den giftiga gangsterkulturen. Även ungdomar som kommer från bra familjeförhållanden som har haft goda förutsättningar och där det inte finns någon utsatthet kan ändå lockats av den kriminella livsstilen.
Det är mer komplext än att skylla kriminaliteten på musik och sociala medier. Men att hela tiden matas med mörker gör så klart att både unga tjejer och killar påverkas. Grundproblemen består oftast av trauman, otrygg anknytning, utanförskap, våld, dysfunktionella familjestrukturer med mera.
De behöver positiva trygga förebilder som visar vägen till kreativitet, utbildning, sport, kultur och sunda relationer, inte till det motsatta gängkriminalitet, våld och mord.
Jag oroar mig för attityderna hos de dömda unga. Jag tycker inte att vi endast ska straffa och låsa in unga på långa fängelsestraff. Det är inte själva längden på straffet som räknas, utan innehållet. Dessa pojkar behöver få djupdyka i sin egen historia, bearbeta barndomstrauman, se över sina anknytningsmönster, bearbeta sorg med mera. Först då kan en förändring vara möjlig. Vill man däremot inte ta emot hjälp och inte är motiverad till förändring tycker jag att man ska kunna bli dömd som en vuxen.
Text: Sara Woldu (förkortad version, läs hela texten i Vägen ut 3/2024
Foto: South_agency/iStock