”Min mamma var – djävulen”

Den här berättelsen saknar motstycke vad beträffar vidriga uppväxtförhållanden. Eva blev våldtagen och misshandlad under hela sin uppväxt – utan att någon ingrep. Sveket från de sociala myndigheterna är så graverande och hemska, samtidigt som ingen har fått stå till svars för det inträffade.

I en öppenhjärtig intervju med Eva berättar hon om sitt liv – alla övergrepp i barndomen och hur hon utvecklade ett tungt missbruk och kriminalitet. För en tid sedan publicerade Vägen UT en intervju med B.Robert Andersson om hans nya bok ”Jag ska döda er alla” Robert och Evas berättelser påminner om varandra, de beskriver en uppväxt som är kantad av sexuella övergrepp och våld, och de är inte ensamma, enligt Eva finns ett stort mörkertal av personer som sitter på våra anstalter med samma bakgrundsproblematik som hon. Får man inte hjälp med det som är roten till det onda blir det svårt att tillfriskna, säger Eva.

 Barndomen var en mardröm

– Jag växte upp med en mamma som var alkoholist och en pappa som var medberoende till hennes drickande. Ingen av föräldrarna klarade av att ta hand om mig. Jag förstod i tidig ålder att min mamma aldrig älskat mig. När jag var liten och låg i spjälsäng ställde min mamma upp mig och sängen på vinden tills pappa kom hem på kvällen. Jag förstod väldigt tidig att min mamma inte tyckte om mig eller ville ta hand om mig. Jag blev misshandlad både psykiskt och fysiskt från att jag var liten.

Till slut blev socialtjänsten inkopplad och en handläggare tillsattes. Problemet var att handläggaren själv var alkoholiserad – min mamma och handläggaren satt ofta och drack när hon var på besök. När jag var 4 år sålde min mamma mig till sina manliga vänner något som socialhandläggaren kände till – hon var ju där hela tiden.

Eva blev sexuellt utnyttjad och våldtagen varje dag

– Övergreppen höll på tills jag var 7 år. Min egen mamma lät männen göra vad de ville med mig. Jag blev misshandlad dagligen av min mamma Hon lät mig dricka alkohol och röka cigaretter vid samma tidpunkt. Jag kommer aldrig kunna förlåta min mamma, Jag kallar henne Lisa för hon har aldrig varit min mamma hon dog 1991. När det blev för mycket för Lisa kastade hon ut mig på gatan. Jag fick inte komma in igen utan polisen hämtade upp mig och satte mig i arresten tills pappa kom och hämtade mig. Tillslut skildes mina föräldrar och pappa fick vårdnaden om mig. Periodvis åkte jag hem till mamma och de sexuella övergreppen fortsatte. Jag var inte van vid något annat än att bli utnyttjad. Det var ett normaltillstånd. Socialtjänsten fick till slut reda på vad handläggare höll på med – hon blev uppsagd på stående fot. Sedan började en resa från den ena institutionen till den andra.

Övergreppen fortsätter i den nya fosterfamiljen

– När jag en kväll sitter hemma hos pappa ringer det på dörren. Det är några farbröder som vill att jag ska följa med och hälsa på någon. När vi kommer fram försvinner dom och jag upptäcker att jag är inlåst i rummet där jag befinner mig. Jag blir helt galen och börjar slå sönder inredningen. Efter ett tag får jag reda på att jag är på barnpsyk och jag skulle bli kvar där i 9 månader, utan någon anhörig hälsade på eller frågade hur jag mådde. Mot slutet av vistelsen får jag reda på att jag ska flytta till ett fosterhem. Det är min pappas syster och hennes man. Jag blev först glad eftersom jag träffat henne tidigare.

Efter en tid börjar problemen igen. Mannen i familjen hade en bror som tycker om att förgripa sig på barn. Den här personen var nykter när han gjorde det här mot mig. Jag tog mig mod till att berätta för mina nya fosterföräldrar – men dom trodde mig inte och mina våldsamma beteenden fortsatte som tidigare. Efter en tid berättade familjen att de skulle skaffa ett fosterbarn till, en liten flicka. Jag blev glad att det skulle komma ett barn till. Men glädjen blev kortvarig, jag hörde min fosterpappa säga en kväll att han inte ville ha kvar mig för att jag var så stökig och svårhanterlig, nu skulle det ju komma en liten också. Efter en tid började även han att misshandla mig så jag rymde hem till min pappa. Han hade skaffat en ny kvinna och vi skulle åka på semester tillsamman. När vi åker i bilen hör jag hur kvinnan efter ett tag ber pappa stanna bilen. Hon säger att pappa får välja mellan mig och henne. Då kliver pappa ur bilen och öppnar bagageluckan, tar fram min röda väska och min lilla nalle och ber mig kliva ur bilen.

”Jag blev övergiven – mitt ute på motorvägen”

– När jag stod där med bara väskan och nallen och grät – hade jag ändå en förhoppning att han skulle komma tillbaka – men det gjorde han inte. Det var tillslut polisen som hittade mig där övergiven mitt på motorvägen. Jag blev galen och skrek, slogs för jag trodde inte pappa skulle hitta mig om polisen tog mig därifrån. Vid det här tillfället var jag 9 år gammal. Nu fick jag åka tillbaka till barnpsyk där de spände fast mig i ett bälte och sedan skickade mig tillbaka till fosterfamiljen. Där fortsatte misshandeln av mig utförd av pappan i familjen så jag rymde hela tiden.

Eva Jeppsson i almedalen 2015. Foto: Joakim Berndes

Eva Jeppsson i Almedalen 2015. Foto: Joakim Berndes

Hon började injicera amfetamin vid 12 års ålder

– Eftersom jag rymde hela tiden och ingen kunde hantera mig längre blev jag placerad på en ungdomsklinik. Där var det äldre ungdomar och jag började missbruka. Jag blev till slut någon genom att bruka våld – eftersom det var det ända jag kände till. Nu blev det en ändlös vandring mellan alla ungdomsvårdsskolor som fanns i Sverige. Jag sjönk längre och längre in i missbruk och kriminalitet. Det var först 2007 när jag fick ett längre fängelsestraff som tankarna på att sluta missbruka väcktes.

”12 – stegsrörelsen har räddat mitt liv”

– Efter en vårdvistelse från fängelset blev jag tvungen att ta tag i – och börja bearbeta mina upplevelser och problem som följt mig genom hela livet. I dag arbetar jag som verksamhetsledare på KRIS Trelleborg och har varit drogfri sedan 2008 och så ska det fortsätta att vara. Jag är oerhört tacksam för vad KRIS har gjort för mig och mitt tillfrisknande.

Samhällets svek mot Eva går inte att beskriva i ord

Det var länge sedan – har det någon betydelse? Svaret är nej, Eva, Robert och på senare tid fallet Bobby är många ouppmärksammade fall där barn far illa och social myndigheter inte tar sitt ansvar. Eva berättade även i intervjun att hon under hela sin barndom inte vetat vem som har varit hennes vårdnadshavare. Hon slussades från den ena till den andra utan någon kontroll från samhället. När hon blev äldre placerades hon på ungdomsvård klinik, utan att hon gjort någonting – hon blev sexuellt utnyttjad och våldtagen av vuxna män under hela sin barndom. Samtliga gärningsmän drog upp gylfen och gick vidare i livet. Evas dom blev hård och skoningslös – ett krossat liv.

Text: Christer Renlid
christer.renlid@kris.a.se

Text: Christer Renlid
christer.renlid@kris.a.se

Det här inlägget postades i Trelleborg, Vägen UT och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *