Ingenmansland del 3 – Paul Barath: ”Det finns inga genvägar”

Det är en kall vinterdag när jag anländer med flyget till Halmstad för att träffa Paul Barath som är den före detta gängmedlemmen som senare blev verksamhetsansvarig för KRIS Halmstad. En resa från ett våldsamt liv med droger och kriminalitet till att ansvara för en verksamhet so omsätter flera miljoner och har tjugotalet anställda. Väl inne på i KRIS Halmstads lokaler slår jag mig ner framför Paul. Jag har många frågor och får svar på det mesta

Paul Barath. Kassör RIKS KRIS. Foto: Joakim Berndes

Paul Barath. Kassör RIKS KRIS. Foto: Joakim Berndes

Hur såg ditt liv ut innan du kom till KRIS?

-Mina problem började redan i första och andra klass. Jag mådde inte speciellt bra och kände inte riktigt var bra på något. Det blev tidigt klart att jag hade dyslexi jag fick ingen riktig hjälp och kände mig alltid lite sämre en alla andra. Jag fick ta mycket skit – men en dag rann det över för mig och jag slog en kille som varit för mycket. Den efterföljande effekten blev att jag helt plötsligt fick uppmärksamhet av allt och alla – lärare, föräldrar och helt plötsligt fick jag respekt från mina skolkamrater. När uppmärksamheten börjat lägga sig gjorde jag om samma sak igen och uppmärksamheten satte fart igen. Helt plötsligt hade folk börjat lyssna på mig. Om jag sa till någon att göra något så gjorde de det. Det var en häftig känsla jag började stöka runt ordentligt och tjejerna började flockas kring mig.  Nu var jag inte längre den där lille Paul som inte kunde läsa och skriva längre. Jag hade blivit stor och ingav respekt och fruktan. Min väg var utstakad till det bittra slutet.

Vad hände sedan?

-När de äldre grabbarna fick upp ögonen för mig och jag blev rekryterad till ett MC gäng kunde jag inte tänka mig något bättre. Här behövde man inte kunna läsa eller skriva. Det räckte med att kunna sätta sig i respekt genom att slåss och hota folk. Det passade mig perfekt. Även om jag visste att det jag gjorde var fel – så var känslan att vara någon så överväldigande att den gick över allt förstånd. Tillskillnad från många andra i gänget använde jag droger flitigt. Ett visst användande av kokain och amfetamin var väl inte uppseendeväckande men jag gick över alla gränser. Jag blev opålitlig när jag missbrukade mycket. Och jag blev av med västen vid ett par tillfällen på grund av mitt missbruk. Detta låter kanske konstigt men i den här världen är inte ett grövre missbruk något meriterande. Jag var också killen som inte drog sig för att göra saker som de andra tvekade på att göra. Som du säkert förstår fick jag sitta mycket i fängelse. Nio år av mitt liv har jag tillbringat bakom galler.

Vad fick dig att vilja lägga av?

-När jag satt inne kände jag mig alldeles tom. Efter inlåsningen i cellen varje kväll återkom den där känslan – att jag var bortglömd – värdelös. När jag blev utsläppt på avdelningen igen på morgonen blev jag åter den tuffe mc killen som kunde slå och hota mina medinterner. Sådana som vi hade alltid uppbackning från någon om problemen skulle bli oövervinnliga. Varje gång jag kom ut från fängelset var jag inte ute särskilt länge. Jag började missbruka igen och började begå mer och mer vansinniga brott sedan var det snart dags för nästa fängelsestraff. Till slut hade gänget tröttnat på mig och jag blev av med västen för alltid. Nu stod jag där med en omfattande missbruksproblematik och helt utan uppbackning från mina gamla kompisar. Detta faktum hindrade inte mig från att fortsätta begå nya brott och missbruka ännu mera. Jag var bortom all räddning och mådde mycket dåligt. Sista gången jag hamnade i arresten hos polisen misstänt för nya brott – knackade på celldörren och en man som senare skulle bli min mentor och bästa vän – han presenterade sig som Per – Uno Fransson (Putte). Han hade följt mig lite på håll och han sa att han var beredd att hjälpa mig från skiten om jag själv ville. Jag var tvungen att göra jobbet men han skulle vägleda mig förbehållet att jag slaviskt lyssnade på honom och gjorde det han sa. För bara något år tidigare hade detta varit omöjligt – ”själv är bäste dräng” Mitt liv var vid det här tillfället så nedsolkat och ingenting var hanterbart. Jag hade förlorat allt hopp och jag orkade inte med livet längre. Att åka ut och in på olika anstalter hela tiden är psykiskt nedbrytande. Nu eller aldrig tänkte jag. Den där Putte ska få chansen att rädda mig. Jag gjorde det inte för min skull – utan för Puttes skull.

Det måste varit något speciellt med Putte?

-Han var övertygande och hade en värme som få! Jag litade på honom och jag bestämde mig tidigt för att jag skulle lyssna på honom och göra som han säger. Putte hade precis dragit i gång KRIS i Halmstad så jag fick möjligheten att vara med och skapa något som i dag har blivit väldigt bra. Vi är fortfarande bästa vänner jag har honom att tacka för mycket. Han byggde upp något som jag och mina medarbetare försöker att förvalta på bästa sätt. Per -Uno Fransson är fortfarande kvar som kassör i föreningen.

Med facit i handen, har det varit värt allt slit?

-Absolut! Det tidigare livet blev omöjligt att hantera. Leva eller dö vad det som gällde. Jag valde det försnämnda och är glad och tacksam för det.

Okej Paul, Hur ser du på gängkriminaliteten? Hur hjälper ni personer som vill hoppa av?

-Vi på KRIS Halmstad har specialiserat oss på att hjälpa avhoppare. Vi har ett nära samarbete med polisens avhopparverksamhet och socialtjänsten samt kriminalvården. Samarbetet är inte formellt med bygger på en ömsesidig respekt. Min erfarenhet av polisen var inte den bästa när jag började jobba med det här. Nu har jag en helt annan bild av poliskåren framför allt avhoppargruppens verksamhet. Deras roll skiljer sig mycket från den traditionella polisen.

Hur då?

-De är inte ute efter att sätta dit personer utan att hjälpa till med att skydda avhoppare från deras egna eller andra gäng som vill dem illa. Man kan säga att de fungerar som skyddsvakter snarare en som poliser.  Ringer eller kommer det in en kille till oss som är behov av skydd och som i övrigt är berädd att ställa upp på de krav som vi ställer upp. Vi tar kontakt med avhoppargruppen de kommer direkt och plockar med sig killen till något skyddat boende. Finns det sedan ett yterliggare behov vad beträffar längre boende eller arbete kan vi hjälpa till med det. Jag har under mina år i drogfrihet fått lära mig att hantera ett visst kontaktnät i den undre världen som kan vara värdefull för oss. När en kille kommer till oss och har ett pris på sitt huvud – finns det ibland möjlighet för mig att höra av mig till någon högre uppsatt person inom exempel mc -gängen. Ibland kan jag faktiskt lyckas med att få gänget att släppa taget om någon genom att berätta att den här killen faktiskt vill lägga av och han kommer aldrig mera tillbaka. Det har hänt att de släppt taget – med ett förbehåll. ”Återvänder han tar vi honom” Detta hör inte till vanligheterna men det har förekommit. När en person väl har bestämt sig att göra en förändring i sitt liv kan vi erbjuda boende och arbete och utbildning samt kamratskap som bygger på våra diviser inom KRIS,. Hederlighet, Drogfrihet, Kamratskap, Solidaritet. Dessa diviser vilar hela vår organisation på. Ett krav är således att en person kan ställa upp på detta – annars funkar det inte.

Tycker du samhället gör tillräckligt för grovt kriminella som vill göra en förändring i livet?

-Ibland måste beslutsvägarna bli snabbare. Det går inte att socialtjänsten skall utreda tre månader innan någonting händer.

Hur tänker du?

-Avhoppargruppen inom polisen har riktat kritik mot socialtjänsten med rätta. Det förekommer att polisen ringer och säger att de har en avhoppare som behöver skyddsinsatser snabbt. Socialtjänsten kan i det läget inte bevilja några pengar innan en utredning är klar . Innan den är klar har personen redan försvunnit eller blivit skjuten. Jag anser om polisen har ett brådskande ärende måste en insats ske skyndsamt, det går inte att vänta på en längre utredning.

Är kommunerna ovilliga att hjälpa till?

-Okunskap! Jag tror inte kommunerna generellt är ovilliga att hjälpa till ekonomisk men de vet inte hur dessa individer fungerar. Mer information och utbildningsinsatser behövs för att komma tillrätta med problemet. Det gäller även frivården. Det ska tilläggas här i Halmstad har vi ett mycket bra samarbete med kommunen. Vi lär av varandra – en ömsesidig respekt helt enkelt.

Tack för pratstunden Paul

Tack själv!

När intervjun var klar tog Paul med mig på en åktur i Halmstad där han visade upp KRIS Halmstads olika verksamheter. Stödboendet, Bilrekond med verkstad, secondhandbutik, Under resan ringde det i hans telefon. Det var en person som i dagarna skulle mucka från ett längre fängelsestraff. Han ville hoppa ett kriminellet nätverk och behövde hjälp. Vardagen för de duktiga personerna på KRIS Halmstad fortsätter och jag åker tillbaka till Stockholm med en erfarenhet rikare.

Text: Christer Renlid

Text: Christer Renlid
christer.renlid@kris.a.se

Det här inlägget postades i KRIS, Media, Nyheter, Vägen UT och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ingenmansland del 3 – Paul Barath: ”Det finns inga genvägar”

  1. martin johansson skriver:

    du är bäst Palle ……

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *